Göteborg

På samma hotellrum, som historien alltid landat i. Med samma uppdrag, som man alltid besökt med.
Men från en annan värld.

Lyssnar till historien, som om den inte funnits. Försöker känna efter om själen minns.

Men den minns inte. Den ser bara nuet och känner bara vinddraget som går genom rummet. Nu.

Ibland, när det spelas musik känner jag att själen pirrar. Att den har känslominne, och en sorglighet kan dimma över ögonen, som ett minne av spegelblanka gator i våta höstnätter. Där glädje och frihet blandades med ångest och ensamhet som en livspytt.

Men det där var innan Henne. Innan doften som fjättrar mig vid lycka.
Det var innan.

Och finns inte mer.

Att vara

Känslan av att renas genom Hennes skratt.

Att inte behöva vara mer än orsak till hennes leende.

Att se att hela världen föds i hennes ögon.

Under dammet stod tiden still

På kvällarna sitter jag bredvid min lilla och håller henne i handen. Hon sover bäst så. Med sin två månader gamla hand förankrad i min. Bara då kan hon sova i sin egen säng.

Under dessa lugna stunder i mörkret i sovkammaren återupptäcker jag en liten del av världen som jag bara lämnade.

Reder ut det där med lösenord till bloggen.

Tänker att jag kan skriva lite då och då i min gamla blogg. 

För att hålla ordet flytande. 

Hittar den gamla feeden.

Och där rullar de på. Som om inget försvunnit. 

I långsammare takt, men under dammet har de, liksom min blogg, långsamt hållt sig vid liv i väntan på att någon ska öppna dörren igen, dra ifrån gardinerna från fönstret och släppa in ljuset och låta en dammvippa fara över varenda liten bokstav. 

Tills allt skiner som i sina forna dagar. 

Nu släpper vi in lite liv i det här. 

Miraklet Från Världen

Hon kom en lördagsmorgon i september.

Asfalten var svart och glittrig av regnet som förberedde sommaren på höstens kommande övertag när vi rusade fram med Den Nya Bilen. Smärtan stegrades utanför orden och klöste och högg inifrån. Som om själen försökte ta sig ut genom bröstet för att undkomma smärtan av att skapa en människa.

Det gör ont att skapa människor.

Jag skrek ut henne med hela min kropp, lät henne bli en egen.
Hörde henne prova sin röst i det nya.

Det lät som om världen aldrig varit utan henne.

I hennes blod blandas kungar med äventyrare.
Afrikansk hetta med norrländska sagor.
Hennes saga har bara börjat.

Den kommer bli storslagen.

Nya människor

Jag tänkte att vi gror en till.

Vi gör det ju så bra han och jag.
Varför inte öka på det?

Så vi sådde och väntade på våren.

En sak i taget

Det finns inga ord i huvudet men
det är fullständigt kaos av meningar.

I år gör jag om allt.
Total makeover.

Inget kommer vara som det varit i slutet.
Det kan jag lova.

Huvud mot huvud

Ibland är det så ovant irriterande. Det där att någon alltid är där.
Men de där kvällarna när det är skönt att ligga huvud mot huvud med Honom och prata utan ord, de överskuggar allt.

Pollenhelvete

Jävla skitpollenhelvete.
Kul. Verkligen.

Vi får se hur jag klarar av jobbet idag. Det enda roliga är att säga till rumskollegan att hon inte får öppna fönstret när vi sakta steks härinne.

Livsmålen avklarade

Jag satte mig faktiskt ner och klurade på det där med livsmål.
Men när jag gör det så inser jag att jag redan satt de där målen. Egentligen vet jag ju precis vart jag är på väg och jobbar redan på det.

Så roligt var det. Vad ska man hitta på nu då?

Det här med livsmål

Jag sitter och filar över en ny livsplanering. Man har ju sina mål man jobbar efter dårå. Min förra tioårsplan tog egentligen slut vid trettiostrecket. Slutpunkten på den målplanen var däremot att skaffa familj och när jag stod vid trettio så hade jag varken familj eller någon att skaffa det med. Så nu har jag farit iväg ett par år utan någon livsplan whatsoever för att jag väntar på att slutföra den förra.

Så kan man ju inte ha det.

Allt gick precis som jag bestämt det under hela tjugoårsåldern. Spikrakt åt det håll jag ville. Så helt plötsligt stannade allt upp. Mitt liv är på vänt. Jag har väntat i fyra år nu. Det är dags att välja väg och börja promenera igen. Springa behöver jag inte, bara jag befinner mig i rörelse åt något håll som känns bekvämt.

För det första måste jag som noterat i tidigare inlägg byta jobb. Men jag känner att jag måste hitta en riktning. Om jag kanske ska ta och besluta mig för bransch och sedan göra mig hörd där? Men då måste jag ta rätt beslut, för vad vill jag göra om tio år?

Det där med familj, ja det kommer nog lösa sig.

Men vad vill jag ha mer, vad kommer jag vilja ha om tio år för att jag ska känna mig nöjd och bekväm?

Man vill ju inte få åldersnoja vid 45 bara för att lillebror fyller 40 och lillasyster blivit trettio. Det gäller att planera. Nu. Se till att man har vad man vill ha då.

Tips mottages gärna.