Under dammet stod tiden still

På kvällarna sitter jag bredvid min lilla och håller henne i handen. Hon sover bäst så. Med sin två månader gamla hand förankrad i min. Bara då kan hon sova i sin egen säng.

Under dessa lugna stunder i mörkret i sovkammaren återupptäcker jag en liten del av världen som jag bara lämnade.

Reder ut det där med lösenord till bloggen.

Tänker att jag kan skriva lite då och då i min gamla blogg. 

För att hålla ordet flytande. 

Hittar den gamla feeden.

Och där rullar de på. Som om inget försvunnit. 

I långsammare takt, men under dammet har de, liksom min blogg, långsamt hållt sig vid liv i väntan på att någon ska öppna dörren igen, dra ifrån gardinerna från fönstret och släppa in ljuset och låta en dammvippa fara över varenda liten bokstav. 

Tills allt skiner som i sina forna dagar. 

Nu släpper vi in lite liv i det här.