Det här med revir

Jag ska berätta en saga.

En gång jobbade jag på ett jobb där alla gjorde sitt bästa för företaget. Vi hade liksom samma mål och ville samma sak för företaget. Jag jobbade som bara den. Lite för mycket ibland. Men det kändes ändå bra.

Det enda problemet vi hade var att vi alltid trodde att vi var lite sämre än andra, lite mindre professionella än andra och lite mer oerfarna än andra. Vi kom fram till att vi kunde få in all den här erfarenheten och professionaliteten genom att anställa andra som redan hade det där. Och det gjorde vi. Vi anställde såna som gjort karriär och som ville vara duktiga. Inte för företaget, utan för sig själva. Att andra ska tänka om dem att du är duktiga. Ja, det lyckades ju för vi anställde ju dem för att de var duktiga.

Så en dag samlades vi i min arbetsgrupp. Vi som jobbar lite för mycket och lite för ofta. Som vill lyckas för företagets skull. Som ville att företaget skulle nå någonstans och därför alltid försökte lite extra, lärde oss lite mer, jobbade lite längre.

Men på det här mötet skulle vi peppas. Ute i den professionella världen får man lära sig att arbetsgrupper behöver en morot - en drivkraft för att bli riktigt produktiva. Så vi fick en utmaning.

Vi fick veta att vi måste arbeta på att alltid kunna bevisa för företaget varför just vi behövs. Vi måste försvara vår position. För egentligen kostar vi ju bara pengar. Så hur motiverar vi vår lön?

Det skulle peppa oss. Men den dagen var vändpunkten. Idag handlar mitt jobb om mig. Får jag det ansvar jag förtjänar? Den lön jag förtjänar? Varför blir inte jag tillfrågad för den uppgiften? Borde man inte ge mig det ansvaret? Vems ansvarsområde är egentligen det här? När vi anställer nya, duktiga människor som kommer från den riktiga professionella världen så får de bestämma lite mer - för de kan ju på riktigt.

Aldrig någonsin i hela mitt yrkesliv har jag varit så besatt av mitt revir på jobbet. Och det är nog jättebra, för företaget tjänar ännu mer pengar nu.
Även om ingen längre ler.