På samma hotellrum, som historien alltid landat i. Med samma uppdrag, som man alltid besökt med.
Men från en annan värld.
Lyssnar till historien, som om den inte funnits. Försöker känna efter om själen minns.
Men den minns inte. Den ser bara nuet och känner bara vinddraget som går genom rummet. Nu.
Ibland, när det spelas musik känner jag att själen pirrar. Att den har känslominne, och en sorglighet kan dimma över ögonen, som ett minne av spegelblanka gator i våta höstnätter. Där glädje och frihet blandades med ångest och ensamhet som en livspytt.
Men det där var innan Henne. Innan doften som fjättrar mig vid lycka.
Det var innan.
Och finns inte mer.
1 kommentar:
Det är klart att det inte finns. När man tänker på sånt känns det ibland som om det var i ett annat liv. Kanske t o m en känsla av att det var i en annans liv. Livet förändras. Efter storverk som Henne är det väl inte så konstigt att man ser annorlunda på allt gammalt. Allt har sin tid. Och tiden går. That's life. =)
Skicka en kommentar